Jag kommer fortfarande ihåg min förtjusning när jag såg det citatet på en affish hemma hos en gammal vän. Hon var äldre än mig och gick på högstadiet, själv gick jag i sexan och tyckte hon var skitcool som gick i skola på Bengtsgården, i Bengtsfors, medans jag själv var fast på Lövåsen i tråkbillingen. Hon hade fått affishen på skolan, dom hade haft någon speciell temadag av något slag. Vilket också lät häftigt, den enda temadagen vi hade var cykeldagen, vilket innebar att någon gubbe först klagade på ens cykel och sen var man tvungen att cykla omkring och visa att man kunde sträcka ut handen i rätt riktning för att svänga. Jag gillade aldrig att släppa styret och varenda gång en sväng närmade sig började hjärtat slå snabbare och jag blev livrädd för att, tänk om jag tappar balansen och ramlar.

Men det är längesedan nu.

Högstadiet var inte så intressant heller. Fylld med ångest och att alla tyckte jag var så negativ jämt. Det är alltid problematiskt med sarkasm, är det ingen som förstår så är det klart man är negativt inställd till allt. Det spelar egentligen aldrig någon roll vad man menar, det är hur majoriteten uppfattar det som gäller, oavsett vad man än sa. Sådant lärde jag mig på min högstadieskola, andra kanske lärde sig att läsa, skriva och räkna. Men det är inte viktigt där jag kommer ifrån.

Men det är också ett tag sedan.

Gymnasiet var ingen hit då jag började med att storgråta, på första dagen, inför rektorn. Fast den saken är oviktig i sammanhanget. Det är nu jag kommer till poängen och själva orsaken till inlägget. Jag och en vän pratade mycket om allt som är fel på andra och världen och ville oftast göra något åt det. Världen då alltså, när det var fel på andra snackade vi bara skit om dom, lättare så, människor är svårast att förändra. Och jag mindes affishen från mina dar då allting var lite nytt och spännande.

På ur, skolakuten, disskuterade de betyg och jag fick med mig ungefär den senare halvan där de tog upp betyget "ordning och reda" och dess eventuella återkomst. Det låter lite som en bra idé men den behöver modefieras, skolan är längre inte en uppfostringsanstalt för rikets unga pojkar. Skolan är en instution där barn ska få lära sig att klara sig i det samhälle vi har och vad det kräver. Samhället då krävde total lydnad, det viktigaste av allt var att du ska försvara kung och fosterland. Sen blev det så att även flickor ville kunna något och så småningom förskjöt man uppforstringen till total lydnad till lumpen och 18: års ålder. Idag verkar dock även den vara på glid. Ordning och reda låter som att man ska ställa sig i ledet, lära sig lyda och kväva varenda liten röst inuti som eventuellt vill ifrågasätta.

Det är en jättebra sak att ta i bruk om man vill få människor att lyda och göra som de blir tillsagda. Men om nu skolan ska lära barn att klara sig i det samhälle som är nu, så vore det förödande om de lär sig att lyda och göra som de blir tillsagda. Det finns redan tillräckligt många vuxna människor som tror att de inte blir påverkade av reklam för att vi ska tvinga barn till att inte bara tro att de inte blir påverkade utan också att blindt lyda den. Reklam och information måste ifrågasättas och en person som har lärt sig att lyda oavsett vad är antagligen väldigt dålig på det.

Det här lyckades jag och min vän klura oss fram till redan på gymnasiet och vi kom fram till en lösning som jag även idag tycker låter helt okej. Inför "Hänsyn och respekt" på shemat, lär barn vad hänsyn och respekt till andra människor och saker innebär. Lär ungarna att ifrågasätta den som inte visar respekt istället för att tvinga dom till lydnad genom ordning och reda.

Eller är det en dålig idé?

Har precis tittat på Bernard och Bianca och slagits av likheten med lilla sjöjungfrun (disneys då, inte orginal- historien)

Den onda sidan representeras av karaktären Medusa som har mycket gemensamt med den onda bläckfisken i Sjäjungfrun. Medusa har två ondsinta krokodiler till sin hjälp, mycket smink och yvigt hår. Mimspelet är även det otroligt likt. I slutfasen, då den onda bekämpas får Bernard och Bianca hjälp av flera andra djur som förstör för Medusa så att Bernard och Bianca kan fly med Penny.

I sjöjungrun har Usula två elektriska ålar som smyger omkring och har utseendemässiga likheter med Medusa. Även i den filmen hjälper flera andra djur till för att uppehålla Ursula och förstöra för henne för att vår hjältinna ska få en chans.

Det var likt.

Men jag tror att det var Bernard och Bianca i Australien- filmen som jag egentligen ville se...

Hittade ett par papper till med en gammal tanke.

I grund och botten tycker jag att man ska leva i det samhälle man önskar sig. Jag tycker att alla och envar förtjänar att leva i det samhälle man förespråkar som bäst.
"Men, döh, det är ju såklart, åh, vad dum du är. Det fattar du väll att alla vill."
- Kanske det. Men du inser inte det genialiska i detta tankesätt. Låt oss för exempel, för enkelhetens skull, säga att du tycker att 60- talet var en oerhört magisk period. Låt oss säga att om du hade fått bestämma hade du fått vara ung på 60- talet och varit hippie och kämpat för allt du anser vara rätt.

Nu vill jag inte säga att det är något fel på att tycka att 60- talet eller någon annan tidsperiod verkar bättre och roligare än den här. Förmågan att drömma sig bort och önska att man var någonannanstans är något positivt som inte ska föraktas. Men det är ett enkelt exempel för de flesta av oss vurmar om någon tid som vi själva inte lever i och som vi tycker oss säkert ha uppskattat bättre än denna. Men själva orsaken till att vi vurmar om vilken annan tid som helst förutom den tid vi själva lever i är för att vi kan välja, välja tid och framför allt välja vem vi ska vara. I nuläget kan vi inte lika gärna välja. Man är född där man är född, man har växt upp där man har växt upp, världen ser ut som den gör och även om man kan påverka samhället omkring sig så kan man inte framtvinga ett krig så att man har något att kämpa emot.

Så, ifall man vurmar om 60- talet vurmar man alldeles säkerligen om hippierörelsen och allt vad den stod för. Om man fick välja hade man varit med och kämpat för miljön och mot vietnamkriget. Man hade stått främst i ledet och skapat historia som torrbollarna på 2000- talet senare kommer att läsa om. Men det är enbart när man får välja. De som gjorde det, de som var unga på 60-talet och stod främst i ledet hade med all säkerhet egna drömmar om en svunnen tid de hellre hade levat i. Men den saken är orelevant. Det som är relevant är att om man verkligen hade varit ung på 60- talet finns det absolut ingenting som säger att man nödvändigtvis skulle ha varit den man vill att man skulle ha varit idag. Det kunde ha varit så illa att man varit vietnames istället. Och det tror jag inte att någon vill. För när man säger att man skulle ha velat leva på den och den tiden så menar man oftast att man skulle ha levat på ett visst självvalt sätt. Och jag vill återigen påpeka att det i sig inte är det som jag kommer klaga på, utan detta är mest ett exempel för att försöka illustrera vad det är jag kommer att påstå.

Kontentan är att man inte ska utgå att man får leva som den person man vill i det samhälle man önskar sig. Önskar man sig 60- talet samhälle finns risken att man hade fått vara vietnames. Precis som ifall man önskar sig ett samhälle där de som saknar arbete och hem får skylla sig själva ska man inte räkna med att man själv alltid har ett hem och ett arbete.

Det genialiska med resonemanget är dock att jag anser att man förtjänar att leva i det samhälle man önskar sig. Önskar man sig ett samhälle där de som har minst får ännu mindre borde man rätteligen bli ifråntagen allt man har så att man ingår i gruppen som har minst. I exemplet skulle man alltså utgå ifrån att man blir vietnames varenda gång man talar om att man vill vara ung på 60- talet. Är det någon som vill det?

Eftersom det är en fysiskt omöjlighet (så vitt vi vet) att transportera sig själv till 60- talet och leva där så förblir drömmen om att få vara en del av hippierörelsen på 60- talet blott en dröm. Och den ska man inte bli ifråntagen. Det är fördelen med drömmar, man har rätt att få vara precis vem man vill, när man vill och hur man vill.
Det är nutiden jag vill åt. Det är utsagor om nutidens samhälle som jag vill skapa lite eftertanke kring.

Alltså,
Om du anser att krig är en nödvändighet,
förtjänar du att leva i krigets centrum.
Anser du att abort borde förbjudas,
förtjänar du att bli gravid efter en våldtäkt.
Tycker du att arbete inte är en valfrihet utan ett tvång,
förtjänar du att tvingas jobba med något du hatar.
Är pigbidrag något du vill se realiseras,
ska du också arbeta som piga.
Försvarar du prostitution som ett samhällets nödvändighet,
förtjänar du att leva som hora och allt vad det innebär.

Kontentan är att den som anser sig sitt på den höga moralens häst och diktera villkoren för alla andra borde sparkas av och tvingas leva med de egna dikterade villkoren.

Jag tror jag satt på en statsvetenskap- lektion när jag plitade ner det här. Jag tror jag var arg på något också så det verkar nog lite osammanhängande..

Jag har funderat på en sak. Det kan vara att blanda ihop olika argument från två olika sidor till ett. Men om vi utgår ifrån att det jag hör från olika håll får vara enskilda röster från en stor enhet borde det gå att se orimligheten i resonemanget som alla små röster för tillsammans.

Sverige är världsledande på bistånd. Vi har nått EU:s mål med marginal och är ett av dom länder som faktiskt har dikterat biståndpolitiken i EU. Vi ger alltså mest av det vi har för att jämna ut orättbvisorna i världen. Orättvisor jämnas bara ut om de som har avstår från lite för att de som inte har ska få något. Det kan vil väll vara överens om? Och det är vi ju även ganska stolta över och eftersom vi driver biståndspolitiken i EU till att bli som vår får man väll ändå säga att vi även anser att det är såhär det ska vara.

Men.

Allmänna röster, speciellt ifråga om A- kassan o. dy. bedyrar att man inte får tjäna pengar i Sverige, att det är fult endast för att om man tjänar pengar tvingas man ge bort en del till dom som inte tjänar så mycket. Dessa röster, som även de representerar Sverige och en allmän åsikt, vill inte ge ifrån sig sina surt fördärvad slantar för att de anser att de som inte har är lata, dumma och oengagerade. De som inte har, har inget eftersom de inte vill lyfta på arslet och de ska därför inget få från dom som har.

Alltså.

Internationellt ger vi mest av alla som har till dom som inte har.
Nationellt vill vi inte ge någonting till dom som inte har.

"Men det fattar du väll, de i U- länderna har ju sämre förutsättningar än vi i I- länderna"
- Om du tror att alla inom samma land har samma förutsättningar är det inte bara synd om dig, du har antagligen alla förutsättningar som andra inte har. Det är när du inte har något som du vet om att du inte har det.
"Men hur kan vi då veta att U- länderna inte har något?"
- Därför att biståndpolitiken är bara skitsnack. Den finns inte för att utveckla, den finns för att utnyttja och orsaken till att Sverige ger mest är för att Sverige traditionellt sett har styrts av solidaritetstanken, om att alla har inte allting nationellt och kan applicerat detta på det internationella tänkandet. Men nu har det vänt på den nationella arenan och solidaritet är något korkat som man ska skämmas över.

Jag tycker att Sverige kör med falsk marknadsföring som kör hårt med solidaritetstanken i EU men hackar sönder den på hemmaplan.

"Men, åh, du kan ju inte jämföra bistånd med höga skatter, det ena är ju så stort, åh, du fattar ju inte."
- Nä visst, det gör ju aldrig. Men hur tror du att Sveriges bistånd bekostas?

Jag har egentligen inte förstått det negativa med miljonprojektet på, öh.... när var det.. 70- talet (?) eller 50- talet, kanske.. aja, någon gång iallafall. Det är nog bara jag som är dum  eller har förstått det hela fel eftersom jag tänker på att det var väll en ganska smart idé att bygga en massa billiga bostäder så att människor hade någonstans att bo? Ur kultursynpunkt och diverse annan individualistiskt och "design" tänkande kan jag förstå hur miljon- projektet inte ses från en positiv synvinkel. Men var inte syftet, många bostäder, billigt pris, billigt boende, eller? Och hur kan det vara dåligt? Är det verkligen så hemskt att människor får någonstans att bo?

Rätta mig gärna om jag har fel.

Precis när jag tror att jag har slutat göra pinsamma saker inser jag att jag har suttit inomhus väldigt länge och inte utsatt mig för situationer som bara jag kan göra pinsamma.

I vilket fall som helst så blev jag upprings av Dalslänningen för ett kort men mycket roligt jobb. Mikael Håfström var i stan och lilla Dalslänningen ville natruligtvis vara på plats. Sagt och gjort, jag googlade, skrev frågor och begav mig till Långed (platsen för Håfströms närvaro).

Solen sken, alla var glada och intervjun började.... det gick bra till en början men för många cigaretter, för lite vatten, stått upprätt för länge och nervositeten av att jag egentligen inte alls är särskilt bra på det här och varför ska jag komma och störa i deras släktfestligheter tog ut sin rätt och vips så låg jag där på terassens trägolv.

Är det verkligen klokt att vilja bli journalist om risken finns att man svimmar mitt under en intervju?
Verkar det seriöst?

Hur som haver, alla tyckte det var kul och på tisdag kan man läsa intervjun i Dalslänningen.