Borta bra men hemma bäst

Jag kommer säkert att ångra mig att jag skriver såhär och många kommer säkert att påminna mig om det här sen, då jag förhoppningsvis tjatar om hur kul det var och det bästa jag har gjort någonsin. Inget av det vill jag iochförsig här förneka att det kan hända. Men just nu vill jag faktiskt bara hem.

Jag har alltid längtat bort och någon annanstans, men jag har nu kommit fram till att det måste ha andra orsaker än den att jag tycker om att vara borta och någon annanstans. För det gör jag inte. Jag misstrivs som fisken på kroken och det är en konstant kamp mot paniken. Jag vill hem, hem till mitt hem och hem till mina vänner. Jag vill sitta i köket och vara spänd inför den nya terminen. Jag vill inte sitta i USA och ångra varje sekund. Jag har inte roligt, det är inte roligt. Jag vill prata om Jeff Carling och tuppen Joakim och Benjamin. Det är roligt och det är vad jag vill göra. Men jag antar att ingen här vet vad det är.

Jag är så trött men jag vaknade halv åtta imorse och kunde inte sova. Paniken växer och jag vet inte vad jag ska ta mig till... vanligen så kan jag sova bort sådant men jag klarade inte det.. så jag packade upp istället, vilket egentligen bara ledde till ännu mer ångest.. 115 dagar kvar, nedräkningen börjar

Om jag har tur så glömmer jag bor mig och får skoj och jätteroligt och när jag inser att det är sju dagar kvar så vill jag inte åka hem istället. Men hem vill man alltid, det är ju det man letar efter. Hem.

Jag är jetlagad, ensam, lessen och antagligen hungrig. Jag vet inte helt vad jag ska ta mig till. Jag borde ha tjatat med någon mer att plugga..

"nu skulle jag vilja ha en bastu och en öl någonstans"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0