(Moahahahaha till alla er hemma i kalla, kalla Sverige... här är det höst men ändock kutar jag omkring i shorts och flipflops med 22 graders värme, det ni :))

Och ärligt talat. Jag har hört många klaga, sett många missförnöjda ansiktrutryck och faktiskt hört en del snörpliga kommentarer och jag antar att många har pratat bakom min rygg och fällt många syrliga åsikter och mitt högst opassande beteende.

Men ärligt talat (igen) det skiter faktiskt jag i. Tid är personligt men hur tråkigt får man vara. Om man inte har något bättre för sig än att passa tider så kanske man borde skaffa sig en hobby, eller något. Om man inte tycker om sig själv såpass mycket att man inte ens kan njuta av fem minuters extra tid med sig själv så borde man kanske göra något åt sin personlighet. Istället för att överföra djävluens existens på den med andan i halsen som dyker upp fem minuter försent.

Ja, hör och häpna.... min blogg kommer att handla om "försvarstal för den sene". Precis som rökaren och journalisten har alla och envar rätt (om ibland t.o.m skyldighet) att spy galla över den som inte har klurat ut tiden fullt ut. Att vara i tid är en dygd och är du sen kan du lika gärna kasta dig till lejonen, så värdelös är du.

Jag tänker dock inte deltaga mer i detta förkastliga beteende...

Det är som att allas tid är en dyrbarhet och man ska vara så djupt tacksam för att man får vara en del av den. Och om man inte dyker upp på pricken då man ska har man personligen förolämpat den personen man ska träffa.

Om man inte är europe förstås, för då är man exotisk i en svensk ögon så då får man göra vad man vill, för man är europe.... gäller dock inte östeuropeer dock, de räknas inte som europeer utan mer som något plågsamt vi ska ta hand om (sen att östeuropa de facto är en geografisk plats på kartan verkar de flesta svenskar ha glömt bort)

Så, min slutsats är att folk i allmänhet måste lära sig att slappna av och att vänta fem minuter på någon är inte hela världen... och om det är det så behövs det inte ordas så mycket om, för vad finns det att göra åt det. Är man sen så är man..

Och sen jag ba och den ba och det var det värsta jag hört. Jag förstår bara inte att man kan göra så alltså jag skulle aboslut inte om det inte var si och så men det är det ju inte för alla och jag vet att bara så kan man inte göra och det går inte för sig i min värld. Så är det bara och om det var jag så skulle jag aldrig göra så och jag blir så irriterad på den och den som inte kan sätta sig in i min situation och förstå hur jag har det och som tror att det är så himla lätt för mig det är faktiskt svårt och jag gör mitt bästa och yhttersta och mer än så kan jag ju inte göra. Det är ju inte som att jag är som hon, hon är ju bara för mycket och hon kunde anstränga sig lite mer, det är ju inte så svårt. Hon kan ju bara göra på det sättet som är så lätt för mig, det är ju lätt för mig så då borde det ju vara lätt för alla andra. Jag hatar när det är på det viset så att ingenting passar just mig för då är det ju fer för alla i hela världen och varför kan inte bara allt och alla anpassa sig precis efter hur jag vill ha det, för så jag vill ha det vill ju alla ha det och vill dom inte det så är de bara korkade och förstår inte bättre. Jag hatar ditt och datt för det gör inte som jag vill utan måste fungera på andra sätt som inte passar mig. Men när jag blir gammal så tänker jag inte bli en sådan där tjatkärring som bara hatar allt och alla och vägrar ta till sig någonting. Men ärlig talat det kan man inte lyssna på och det kan man inte ha på sig och sådär kan man inte bete sig. Varför ska jag behöva göra någonting alls när ingen annan gör någonting förutom mig. Jag skiter i allting och det är inte mitt ansvar att hålla på att ta reda på efter alla andra. OCh han var ful och han var snygg och han gör si och han gör så och han borde bara fatta att han är för ful för att få någon och jag tycker inte att killar ska döma mig för jag är mer än bara ett objekt och killar är så sviniga som dom håller på. blablablablablablablablablablablablablablablablablablablablabla

och så vidare...

Jag är ett fan av stereotyper, dels för att livet blir enklare med kategoriseringar och dels för att stereotyper är aldrig så intressanta när det blir satta till sin spets och en person som tar de för sanning faller i fällan. Jag är även av den tron att jag egentligen inte bryr mig så mycket om vad den och den pysslar med och varför utan tar andra i försvar där de själva inte kan tala och endast pratar illa till de som gör det samma mot mig. Det är inte irritationen jag motsätter mig.

Det är intressant hur vi uppfattar saker. Visst vet vi att vi uppfattar saker olika, men om man tänker på det så är det ganska fantastiskt ändå att samhället faktiskt existerar med tanke på att där den ena ser en stol ser den andra ett bord. Vår överlevnad baserar sig dock på att om tillräckligt många ser en stol så blir det, det gällande och tillhör du dem som ser ett bord får du antingen tycka att alla andra är idioter eller undra livet ut varför just du ska ha fel. Dock blir det ofta komplikationer då de flesta inte förstår att vissa ser stolar och andra ser bord(ar) dock är det de i stol-kategorin som inte förstår att andra ser bord så det blir inte så mycket problem iallafall mer än ett irritationsmoment för de som ser bord, eftersom det är omöjligt att förklara existensen av bord för en som bara ser stolar. Jag har även liknat detta vid ett hus. Huset representerar vår uppfattning om precis allt och alla. Alla står på varsin sida av huset och det enda vi ser är just vår sida. Vår föreställning är att huset natuligtvis ser likadant ut runt om, man har ju sett ett hus, man vet hur ett hus ser ut, man kan föreställa sig hur de andra sidorna ser ut utifrån sin egen sida. Problemet är dock att det faktiskt inte går. Vi ser endast vår sida och inget mer och all uppfattning om de andra sidorna är bara varianter av ens egna sida och har egentligen ingenting alls med de andra sidorna att göra. I detta stadiet kommer kommunikation in. Vissa vill väldigt gärna veta mer om de andra sidorna medan andra är helt på det självklara med att just de och ingen annan vet hur alla sidor ser ut. Detta för att de ser sin egen sida och utgår i från att alla andra sidor ser ut exakt som deras så när andra berättar om sin sida vilket inte alls verkar stämma överens med den sida man själv tittar på utgår man helt sonika ifrån att den andra personen är dum i huvudet och kan inte titta på sin sida korrekt. Andra förstår det faktum att sidorna ser olika ut men tror sig kunna billda en uppfattning om hur de ser ut eftersom de ändå tittar på en sida av huset. Så även om inte färgen är korrekt så kanske texturen, fönstren, höjd och bredd kan vara lika, eller omgivningen, omgivningen måste ju ändå vara likadan. Problem igen, det är den inte. Det är dock svårt att  bestämma sig för om det är de arroganta som tror sig se husets "sanna" vägg eller de naiva som tror sig förstå sig på de andra väggarna som är de som är mest irriterande. I mitt fall pendlar detta beroende på ämne. Oftast den förra kategorin enligt mig själv får jag ändå erkänna eftersom de gör det så lätt för sig, egentligen är det avundsjuka eftersom även jag vill ha det lätt för mig och inte ligga vaken på nätterna och plåga mig själv för den naiva idiot jag är. Iallafall. Jag bevittnade ett exempel på detta som inte tydligare kan illustrera hur detta faktiskt är sant. Och än värre, hur lite vi är medvetna om det. Man säger att grunden i allt är kommunikation med grunden i kommunikation är att det egentligen sker endast hos en själv för vi lyssnar egentligen aldrig på vad någon annan har att säga utifrån dens perspektiv utan hör allt utifrån förutsättningen att vi bägge står och tittar på samma vägg.

Jag ska komma till saken.

En tant kom och frågade om det inte jobbade något mannfolk  i affären idag. Jag frågade varför hon ville veta det och svalde den omedelbara irritationen eftersom 1. det var en tant 2. hon kan ha refererat till chefen i egenskap av chef och endast sagt manfolk eftersom han är en han. Men hon hade köpt en flaska med barnsäker kork i affären som hon inte kunde få loss, så hon ville ha tag på ett manfolk...(en annan diskussion vid ett annat tillfälle, du kommer att bli en råbarkad feminist om du vågar fortsätta läsa min blogg) Det var ändå en tant, och tider förändras så hon kanske är uppfostrad med att det hon inte kan företa sig kan ingen annan kvinna heller företa sig och även om hon är 80 år och inte kan göra något så kan inte heller någon annan kvinna, oavsett ålder göra detta. Tanten var ju som sagt 80 bast så jag tänkte att en diskussion kring hennes fråga inte var särskilt nödvändigt men att det heller inte var särskilt nödvändigt för mig att ringa efter chefen för att säga att hon vill att ett manfolk ska hjälpa henne med korken. (Hade blivit intressant dock vad som hade hänt om jag gjort det) Så jag tog flaskan och försökte, det var ju som sagt en barnsäker kork så det var lite trixit men under tiden så började an annan tant diskutera detta med tant nummer 1. I mina öron hörde jag en diskussion angående denna flaskkork, att den var barnsäker och det är svårt men om man trycker ner och sen vrider på flaskan så kan man få upp den själv. Tant nummer 2 sa att hon också brukade ha problem med sådana korkar men att hon nu har klurat ut hur man ska göra. När jag väl hade fått upp korken tackade tant 1 för för att jag lyckades (men minen, oj, fick DU loss den, hör väll också till den andra diskussionen) och tant 2 sa nått i stil med att man kan ju alltid fråga grannen om hjälp om inget annat fungerar.

Egentligen var inte denna historien så intressant förren tant nummer 1 kom tillbaka. Man vill ju göra sitt jobb bra så jag hälsar och pratar med alla jag känner igen och när tant nr 1 kom tillbaka så pratade jag om korken och vilket tur att jag fick upp den och så. Tant nummer 1 verkade dock väldigt irriterad och svarade det hela med "ja, det var ju bra med hörde du hon där, det var ju inte någon hejd på hennes tips och förslag, jag visste inte vad jag skulle göra men jag tänkte att jag orkar inte stå och tjafsa om det här" (obs! fri översättning för norska till svenska)

Vilket gjorde att jag hajjade till. På min vägg så såg jag två tanter som samtalade om hur man skulle lösa vardagliga problem som uppstår när man lever själv och inte kanske klarar allt lika bra som förr, på tant nummer 2's v'ägg antar jag att hon såg en tant som ville ha hjälp men tant nummer 1 såg tydligen bara en tjatande kärring som inte ville lämna henne ifred. Jag kunde inte riktigt stoppa mig själv så jag svarade att det är svårt när man vill hjälpa till.

Och jag undrar. Om vi inte ens kan prata med varandra utan att få helt olika uppfattningar om vad som var det centrala i konversationen och dessutom inte bry oss det minsta om vad den andra parten i konversationen faktiskt ville ha sagt, är det då konstigt att det finn så mycket "jag förstår bara inte hur det kan vara så". Vilket leder oss in på alfons åberg kategorin av folk, som jag tycker mycket om, fast istället för "jag ska bara" så är det "det är bara" och handlar alltid om andra människor och alltid om det som AÅ- personen själv har lätt för.

För att sammanfatta så kan man ändå inte gå omkring och hlea tiden påminna sig själv om att man inte har en aning om hur andra sidor av huset ser ut och alltid vara medveten om att ingen sida är den "rätta" sidan. Det leder bara till fruktansvärd frustration. För det enklaste att göra är ändå kommer över till min sida av huset och titta på min vägg, för den är ändå väldigt trevlig.

Ohno... what to do, what to do....

En halv miljon människor i Oslo befaras att gå en grymt öde till mötes då dagens behov inte kommer att kunna säkerställas. En lastbil med dagens Coca Cola ranson välte utanför Tusenfryd i förmiddags och en kris är att vänta. Inte så mycket för glassplitter över vägen eller svår framkomlighet för bilarna utan för de tusentals liter med Cola som nu inte kan räddas. Tyvärr kan inte tillräcklig med Cola fraktas in i landet förren det är försent. En norrman kräver sin Cola. Till skillnad från övriga homo sapiens består 65% av blodet hos norrmän (likt sina fränder i USA) av Coca Cola. Det är ett allvarligt problem och orsaken till omkullvältandet tros vara Mette-Marit. Inte för att hon är en så trolig kandidat utan mer för att hon är den enda noska personen svenskarna känner till. Förutom björn däli men honom tycker dom ju om.

Att en lastbil välte hände dock på riktigt...

Sitter med kaffe och reflekterar över saker som fika och mellanmål. För mig har de två sakerna alltid representerat svenskhet. Fika med mandelkubb, bulle och en småkaka är den svenskaste jag vet. Fika har en mysig klang av sommar, släktingar och skratt. Säg fika till vilken svensk som helst och du får se ett ansiktsutryck som utstrålar nöjdhet och längtan. Fika är höjdpunkten. Att "ta en kaffe" är den enkla varianten av fika, man skippar bakverken och sommarkänslan men annars är det i princip samma sak. Man ska dricka kaffe och konversera om ditt och datt.

Mellanmål är en annan intressant sak. Känns som ett sjuttiotalets påhitt med matpyramiden, tallriksmodellen och idén om att det är bättre att äta upp allt godis på en gång för tändernas skull. Jag ser framför mig gamla svt- filmer med någon liten kille i brun plyshdräkt sittandes vid köksbordet med ett glas mjölk, en skogaholmsskiva med en skiva hushållsost och en klementin framför sig.
Mellanmålet är heligt för svensken.
Smörgåsen är helig för svensken.
Mjölken är helig för svensken.
Jag är uppvuxen med mellanmålet, att det är det bästa påfundet i hela matpyramiden. Mellanmålet är charmigt. Mellanmålet har samma mysfaktor som fikat men utan sommarkänslan. Dock verkade mellanmålet visst inte så lyckat, såhär i efterhand.
(myten om det nyttiga mellanmålet)

Som norsk kan jag bekräfta att även om brödskive och kaffe är något som nyttjas i Norge så har inget av det fått speciella måltider i sitt namn. Fast där ljög jag nog lite. Den norska skollunchen är helt tillägnad brödskivene och inget annat. I Sverige hade det setts som ett mellanmål och skillnaden är att det är bara skollunchen som är lika med brödskiver i Norge, inte lunch överlag. Vilket gör hela defentitionen lite luddig och ger defenitivt inte samma känsla.

Den största skillnaden mellan en norsk brödskive och en svensk smörgås ligger helt klart i pålägget. I Norge äter man brödet för att ha något att lägga pålägget på i Sverige äter man pålägg för att inte brödet ska bli så torrt. Denna förekomst är jag helt övertygad har med brödet att göra. I Sverige finns mjuka saftiga limpor och massor med annat bröd som är sprängfyllt med socker. I Norge har du att välja på hästfoder, hästfoder och luft.

Norge har svårt med mellanting. Det är ytterligheter. Pålägg ett annat exempel. Nugatti och leverpostej. Det enda norska barn äter. Säg leverpastej till en svensk unge och du får grimaser som om ungen befann sig i en svinstia. Säg leverpostej till en norsk unge och du får reaktionen som du får om du säger fika till en vuxen svensk.

Men med tanke på ovanstående artikel så kan man ju egentligen fråga sig vad som var bäst. Såhär i efterhand.

Jag tänkte på det här med att när man har fått nog av något så tänker man att "nästa gång, då jävlar". Och man vet att nästa gång då kommer droppen, för man vet att det är alltid så det blir och nu får det vara nog. Man har bestämt sig. Man vet exakt vad man ska göra. Man är nöjd. För man har kommit på, kommit underfund med hur man ska få bukt med problemet. Man ska säga till en gång för alla. Nästa gång ska det ske.

Och så händer det inte.

När man är på badhus händer alltid två saker. Och då menar jag två saker som alltid finns där. ALLTID. För det första så är man osynlig, de andra simmarna verkar inte ha tagit någon som helst notis om att man existerar simmar helt sonika i sin egen takt och stirrar innehållslöst rakt ut i tomma intet för att undvika kontakt. För de vet ju inte att man är där. Onej, det ska dom alltid vara noga med. För det andra så spelas alltid titanic- låten på badhus. Vilket badhus du än är på i hela Sveriga så spelas titanic- låten. Jag garanterar. Det händer ALLTID. Dessa två saker är skrivna i sten. Nä, de är gjutna i sten. Så säkert är det. Varje gång har jag reflekterat över dessa faktum och tänkt. Någon gång måste jag skriva om det här. Det är kul att det alltid är såhär. ALLTID.

Och idag hände inget av det.

Typiskt.

Tanten tittade bak och log, lite ursäktade för att hon simmade så sakta. Fast jag vågade inte simma om, för jag simmar inte fort och det slutar alltid med att jag sparkar till någon varje gång jag försöker (ALLTID) så jag låter helst bli. Men det kändes bra att hon visste om att jag fanns där. Och titanic- låten. Nä, det var Linda Bentzing för hela slanten. "jag kan klara mig själva, kan gå ut varje kväll, komma hem när jag vill, hmhmmmm, utan dig tätt intill". Inte riktigt samma feeling som när titanic- låten strömmar ut genom hötalarna och man ser dicaprio framför sig och man vet att man är i en bassäng. Nu ska det visst vara "jag ljuger så bra hahaha... hmmhmhm". Och man känner för att liksom gå på disco istället, inte skvätta omkring med gamla tanter som inte skulle öka takten om det så brann.

Men jag tänkte på en annan sak. Brandlarmet på badhus. Tydligen en stor röd lampa av något sirenliknande slag. Känns som om det blir fart om det sätter igång. Lyser säkert. Och låter säkert. Som en minibrandbil fint uppsat på väggen, redo att låta som bara fa-an om en liten rökstrimma letar sig fram.

Men på ett badhus?

Det brinner. Och alla befinner sig i vatten. Vill man då att dessa halvnakna och blöta människorna ska upp och i panik springa omkring på det blöta golvet som man ALDRIG ska springa på.

Känns  Det  Kanske  Inte  Lite  Bättre  Att  Vara  Kvar  i  Vattnet?

Någon mer som undrar över var "strykbrädan" i bussen har för funktion?
Om svar anhålles.

Jag har alltid tyckt att det har varit löljigt att påpeka vart man är ifrån. Att det är fel att referera till kommunen och inte orten och staden och inte stadsdelen. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i nationalism, där det är väldigt viktigt att känna sig svensk och att det får absolut inte bli några missförstånd om den saken. Som en australiensare jag träffade som blev lite smått stött när han fick frågan om han var från USA.

Men.

Jag har upptäckt i det sista att jag är väldigt noga med att påpeka att jag är uppvuxen i Dalsland, men jag är inte därifrån. Nästa sak jag säger är att jag är född i Oslo, men antagligen så är jag inte därfrån heller. Och även om ovanstående motsäger att det skulle vara viktigt vart man är ifrån så tänker jag iallafall fortsätta säga på det här viset. Att jag inte är ifrån Dalsland är ett smärtsamt faktum som har förföljt mig hela min uppväxt, jag har blivit påmind om alla sätt som det går att jag minsann inte är ifrån Dalsland. Både barn och vuxna har stått först i ledet för att berätta för mig att jag minsann inte är från Dalsland, något annat ska jag inte tro.
Sen att jag var tjej som inte drömde om att göra mackor till min man för älgjakten gjorde naturligtvis allting ännu mer förvirrande.
Min bror var däremot smart, han kastade sig in i diverse gemenskaper det första han gjorde, först dagmamma, sedan fritids. Jag envisades med att åka hem med min far efter förskolan varje dag. Så bygger man inte kontakter. Brorsan är Dalslänning ända ut i fingertopparna. Sen är det klart att han har en fördel som kille, då får man vara smart och andra ser upp till en, inte tvärtom, jantelagen går på högspinn.
Jag tycker mycket om att gnälla om min uppväxt. Och eftersom den har gett mig panikångest, ångestattacker och depression så anser jag ändå det lite min rätt att ta ut det på en ignorant befolkning som tror att en liten tjej fattar att hon inte passar in och har möjlighet att flytta eller anpassa sig.

Fårgan kvartsåt dock, vart är jag ifrån? Jag är född i Oslo och uppvuxen i Bengtsfors men jag är inte ifrån någonstans.

Jag kommer fortfarande ihåg min förtjusning när jag såg det citatet på en affish hemma hos en gammal vän. Hon var äldre än mig och gick på högstadiet, själv gick jag i sexan och tyckte hon var skitcool som gick i skola på Bengtsgården, i Bengtsfors, medans jag själv var fast på Lövåsen i tråkbillingen. Hon hade fått affishen på skolan, dom hade haft någon speciell temadag av något slag. Vilket också lät häftigt, den enda temadagen vi hade var cykeldagen, vilket innebar att någon gubbe först klagade på ens cykel och sen var man tvungen att cykla omkring och visa att man kunde sträcka ut handen i rätt riktning för att svänga. Jag gillade aldrig att släppa styret och varenda gång en sväng närmade sig började hjärtat slå snabbare och jag blev livrädd för att, tänk om jag tappar balansen och ramlar.

Men det är längesedan nu.

Högstadiet var inte så intressant heller. Fylld med ångest och att alla tyckte jag var så negativ jämt. Det är alltid problematiskt med sarkasm, är det ingen som förstår så är det klart man är negativt inställd till allt. Det spelar egentligen aldrig någon roll vad man menar, det är hur majoriteten uppfattar det som gäller, oavsett vad man än sa. Sådant lärde jag mig på min högstadieskola, andra kanske lärde sig att läsa, skriva och räkna. Men det är inte viktigt där jag kommer ifrån.

Men det är också ett tag sedan.

Gymnasiet var ingen hit då jag började med att storgråta, på första dagen, inför rektorn. Fast den saken är oviktig i sammanhanget. Det är nu jag kommer till poängen och själva orsaken till inlägget. Jag och en vän pratade mycket om allt som är fel på andra och världen och ville oftast göra något åt det. Världen då alltså, när det var fel på andra snackade vi bara skit om dom, lättare så, människor är svårast att förändra. Och jag mindes affishen från mina dar då allting var lite nytt och spännande.

På ur, skolakuten, disskuterade de betyg och jag fick med mig ungefär den senare halvan där de tog upp betyget "ordning och reda" och dess eventuella återkomst. Det låter lite som en bra idé men den behöver modefieras, skolan är längre inte en uppfostringsanstalt för rikets unga pojkar. Skolan är en instution där barn ska få lära sig att klara sig i det samhälle vi har och vad det kräver. Samhället då krävde total lydnad, det viktigaste av allt var att du ska försvara kung och fosterland. Sen blev det så att även flickor ville kunna något och så småningom förskjöt man uppforstringen till total lydnad till lumpen och 18: års ålder. Idag verkar dock även den vara på glid. Ordning och reda låter som att man ska ställa sig i ledet, lära sig lyda och kväva varenda liten röst inuti som eventuellt vill ifrågasätta.

Det är en jättebra sak att ta i bruk om man vill få människor att lyda och göra som de blir tillsagda. Men om nu skolan ska lära barn att klara sig i det samhälle som är nu, så vore det förödande om de lär sig att lyda och göra som de blir tillsagda. Det finns redan tillräckligt många vuxna människor som tror att de inte blir påverkade av reklam för att vi ska tvinga barn till att inte bara tro att de inte blir påverkade utan också att blindt lyda den. Reklam och information måste ifrågasättas och en person som har lärt sig att lyda oavsett vad är antagligen väldigt dålig på det.

Det här lyckades jag och min vän klura oss fram till redan på gymnasiet och vi kom fram till en lösning som jag även idag tycker låter helt okej. Inför "Hänsyn och respekt" på shemat, lär barn vad hänsyn och respekt till andra människor och saker innebär. Lär ungarna att ifrågasätta den som inte visar respekt istället för att tvinga dom till lydnad genom ordning och reda.

Eller är det en dålig idé?

Jag kom att fundera lite på en sak som har med en debatt som inte längre förs, i och för sig vet jag inte som socialdarwinismen har tagits upp till debatt överhuvudtaget, vilket den borde då den verkar ha blivit lite "poppis" (enligt mina betraktelser)

Men iallafall

Tittade omkring på aftonbladets nöjeswebb tv igår och hamnade på en intervju med Kirsten Dunst (angående den nya spiderman filmen) där hon berömde det svenska folket för att vara så snygga. Inget att hänga upp sig på kan tyckas. Och inget jag hängde upp mig på eller hänger upp mig på för den delen men jag kommer ihåg det eftersom kändisar generellt sätt brukar säga att svenskar är snygga.

Och jag kom att tänka på det här när jag gick hem från skolan, jag minns dock tyvärr inte hur jag gled in på dessa tankebanor men det känns som mindre relevant.

Men såhär gick det till iallafall.

Kändisar har för vana att säga samma saker om folket i det land dom befinner sig i oavsett vilket land dom befinner sig i. Antagligen för att komma på god fot med just det landets befolkning (vilken tur att vi inte kan prata med varandra över gränserna och få reda på detta) men om vi utgår ifrån att de inte gör det.
Alltså ser svenskar generellt bra ut (visserligen enligt kändisar enbart då men det behöver vi inte tänka på nu) och så tror vi på alla tidningar som lite då och då sporadiskt tar upp att Julia Roberts är en fjärdedels svensk och någon är halvt norsk och någon har svenska rötter och så vidare.

Utifrån dessa fakta så är svenskar generellt sett snyggare än resten av världen, för de kändisar som idag anses snygga härstammar på ett eller annat sätt från Sverige så då blir det ju de svenska generna som gör att just dom är snygga (varför är just då inte alla svenskar, som då har mer "svenskt blod" i sig inte är mer poppis än dom kan man ju fråga sig, men en annan gång).

Enligt socialdarwinismen är då svenskarnas braiga egenskap snygghet och då är det ju det som vi ska vårda enligt alla föreskrifter. Så varför satsar vi så mycket på utbildning? Blir inte det lite onödigt? Det är ju ingen egenskap som vi generellt sett kan sägas att vi uppskattas för? Eller?

Jag förstår inte.

Socialdarwinismen vill att alla "raser" ska behålla och utveckla just sina speciella superkvalitéer. Om man då är en äkta svensk socialdarwinism borde man då vårda sin yttra kvalitéer? Känns som ett moment 22. För att du ska känna till socialdarwinismen så måste du ju ha läst om den, men du gör enligt dess föreskirfter och är vårdar ditt utseende (som i det här specifika fallet) så borde du ju inte ha läst om socialdarwinismen, för då gör du ju fel, men då kan du inte heller veta någonting om det?

Nja, eller så är det bara en massa förutsättningar här och ingen logik. Ungefär som socialdarwinismen.