"Allt var minsann bättre förr"

Gamla människor har ett speciellt sätt att röra sig. Inte bara sakta utan med en eftertanke vid varje rörelse. Jag kan tänka på det ibland, när man går förbi en tant i rullator, själv går man i vanlig takt och det tar inte lång tid förren den vita kalufsen försvinner i horisonten och jag tänker att det måste vara fruktansvärt frustrerande att gå sådär sakta. Som när tåg glider in på perrongen och de hundra metrarna som är kvar verkar ta dubbelt så lång tid som hela resan på fyra timmar. Som om sträckan genom Sverige egentligen bara tog tio minuter och att komma in på perrongen tar tre timmar och femtio minuter. Så tror jag det är att vara panchis, man ser målet så länge men tar tar sådan tid att komma dit. Det jobbiga är dock att minnet vacklar vid äldre dar och som man säger att det man inte har i huvudet har man i benen. Jag kommer att vara på väg ut genom dörren i flera dagar. Men det var inte riktigt det jag tänkte på. Det var genomtänktheten. Som när en äldre person böjer sig ner för att plocka upp något. Det kan vara skräp, en guldring eller något odefinerbart, allt planeras noga. Först ställs positionen in så att föremålet ifråga hamnar precis där handen kommer att sättas ner, benen ställs brett isär för bästa böjmöjligheter och ena handen drar upp ena byxbenet och används sedan som stöd när den andra handen är påväg ner. Blicken är hela tiden fäst vid föremålet, inte för att handen kan justeras om det träffar fel utan för att mer bekräfta att positionen är den korrekta och att handen kommer att hamna på föremålet, eller bredvid kan också fungera med vid den ultimata positionen hamnar handen rätt på. När handen gripit tag om föremålet påbörjas vägen upp igen. Den är lika noga genomtänkt som vägen ner. Handen som fungerade som stöd på knät lyfter sedan upp hela kroppen och handen med föremålet följer liksom bara med, all fokusering ligger på att räta upp sig från den böjda positionen. När detta sedan är gjort förs föremålet mot ansiktet för en nrämare titt och operationen kan anses som lyckad.

Vad har då detta med mig att göra? Igår fick jag uppleva hur detta var. Att vara tvungen att planera varje rörelse noga och inte vara riktigt säker på om jag verkligen ska gå dit som jag tänkt eftersom vägen tillbaka kommer att vara så mycket längre. Dock hoppas jag att min upplevelse var mycket mer smärtsam än vad det är att vara pensionär. Om nte så vet jag inte om ättestupan kan vara något för mig.

Kommentarer
Postat av: Åsa

vad kan mimmi ha varit med om måntro?

2008-07-17 @ 06:59:27
URL: http://ambivalentflicka.blogg.se/
Postat av: Mimmi

Min rygg pajade så jag kunde knappt gå, så går det om man inte tränar på en månad... :(

2008-07-18 @ 10:45:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0