Life in Billingen

I Oslo så behöver man ingen väckarklocka på söndagar för då ska man upp klockan tio för att gå på mässa. Och tro inte att du kan säga nej. Klockan tio börjar kyrkklockarna på domkyrkan att ringa. Och ringa. Och ringa. Och ringa. Sen när du tänker, nu är de väll ändå färdiga. Och ringa. I tio minuter ringer de jävla klockorna. I tio minuter. Och man går upp. Men tro inte att jag tänker gå på någon mässa, inte en chans... då börjar en annan kyrka ringa lite längre ifrån och håller också på i minst tio minuter. Vilket gör att domkyrkan känner att, nä, nu, nu måste jag minsann visa att jag finns jag oxå, ifall någon nu skulle ha glömt bort all ringning för en halvtimme sedan. Så då börjar den igen. Nu är det dags, nu ska alla vara i kyrkan. Nu ska vill låtsas att Oslo fortfarande är i tidsperioden artonhundratalet då ingen hade väckarklocka och ingen vågade göra annat än att visa upp sig i kyrkan varje söndag och nicka inför prästen. Jag förstår att det är en synd att sova längre en fem sex timmar per natt. Affärer på över hundra kvadratmeter får fint stänga på söndagar, Gud vilade på vilodagen och då måste vi oxå göra det. För vi är norrmän och behöver inte göra som någon annan överhuvudtaget. Inte för att jag är så mycket för kommersialism i den aspekten. Gör mig ingenting alls att även näringsidkare får en dag ledigt. Men då känns det ju väldigt onödigt att domkyrkan ska jaga upp alla vid tio, haha, där trodde ni att ni fick en vilodag, inte en chans. Det är som att ge bort godis och sen ta tillbaka det precis innan ätdags.