Life in Billingen

Hur som helst så hinner jag ifatt dom och går och flåsar dom i nacken. Naturligtvis måste de gå tre i rad och prata om intressanta saker som hon den, som inte är hon den fula utan den snygga men det spelar ingen roll för de var i varje fall inte så men och så var det den men å andra sidan, kanske skulle de tänka på något annat. Alla går som om de har förfärliga ryggsmärtor eller är extremt uttråkade. Jag blir stressad av att bara titta på när de strosar och spatserar. Det är ingen som går... jag blir galet frustrerad. Och varje gång, varje gång så hör jag mina kära vänner klaga på hur sakta jag går. Och jag blir frustrerad här. Jag kan se hur deras huvud exploderar av frustration, hehe, vilket iofs är en ganska rolig syn. Men ändå, en dag kommer jag knacka någon på axeln och fråga, varför går du så in i helvete sakta, så fruktansvärt onödigt sakta..

Havla vägen från Culp Center till Clement tar dubbelt så lång tid eftersom jag hinner upp några på vägen som jag inte kan komma förbi och de tittar alltid nervöst bakåt, lixom ifall jag skulle vara en våldäktsman eller mördare, så det är väll tur att jag är det kön jag är. Å andra sidan, förstår varför de har vapen nu, för det är med att springa för livet tror jag inte att de någonsin hört talats om.