Sagostund har guld i mun

Det var en gång ett land, ett land som alla glömt bort, i det landet fanns det ett berg och på det berget låg det ett ensamt torn och allra högst upp i det tornet var ett ensamt fönster och ur det fönstret tittade en ensam prinsessa. Och denna saga komer att handla om denna prinsessa. Hon hade bott där så länge som hon kan minnas och därför kunde hon heller inte känna till något annat sätt att leva på. Långt, långt därifrån väntade hennes föräldrar. kungen och drottningen, på att en prins skulle rädda henne och föra henne till dem för halva kungariket eller något sådant. De hade inte riktigt bestämt sig än vad han skulle få, de följde mer eller mindre bara det traditionsenliga mönstret för att få deras dotter gift. Prinsessan satt i tornet och väntade, hon visste inte vart hon var för det hade ingen sagt, hon visste inte hur hon hade kommit dit, för det hade ingen sagt och hon visste inte när hon skulle därifrån för det hade ingen sagt. Allt hon visste var att en prins med blonda lockar och ögon djupa som brunnar skulle dyka upp på en vit hingst och ta med henne till det förlovande land där de skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Detta visste hon, men det var också allt. Hon läste den broderade väggbonaden varje morgon hon klev upp och varje kväll då hon gick till sängs. Det var en vacker broderad väggbonad där det stod:

En väntan är aldrig evig, då den vackraste av prinsar är att vänta
Med guldlockar så blonda och ögon djupa som brunnar
Han kommer till räddning på den vitaste av hingstar
Och prins och prinsessa lever lyckliga i alla sina dagar

Prinsessan tittade på den vackra broderade bilden av henne och den prins som hon visste skulle komma till hennes räddning. Utanför stökade och bökade det hemska trollet som vaktade tornet. Han frustade, mumlade och fumlade med allehanda ting. Han vankade av och an nedanför fönstret och var egentligen den enda sällskap som prinsessan hade. Trollet var hårigt med en stor ful näsa, han kikade fram under sina buskiga ögonbryn med sina små elaka ögon och skrek åt prinsessan

- Härifrån tar du dig aldrig, min lilla prinsessan. Det ska jag se till!

Och hytte med sin stora spikklubba. Prinsessan fnittrade och tittade på prinsen "En dag kommer du och då kommer jag att vara redo" tänkte hon.

To be continued...

RSS 2.0