Det är lungt Cax, jag ska inte ramla i fällan (eller så är jag redan där) men det känns kul att jag kan skriva för någon som läser.

Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv och har en gediger hög med tankar bara för mig, som är skrivna enbart för mig. Jag har velat bli journalist och författare i större delen av mitt liv och har skrivt en del för så många som möjligt att läsa. Det är skillnad på att skriva för sig själv och för andra. Inom journalistiken kallas det att vara personlig men inte privat. Jag försöker med hjälp av bloggen hitta den balansen. Jag vill vara personlig, det ska märkas att det är min blogg man läser och ingen annans. Men jag vill inte vara privat, det är mycket i mitt privatliv som inte känns relevant för en blogg. 

För övrigt så är det Elisabet och det är dockan som jag refererar till och fislisa vet jag inte vem det var. Det är mycket man inte kommer ihåg :) 

Jag har tagit reda på vem Alex (efternamn kan inte stavas till än) är och jag tycker inte om honom. Ungefär som Daniel Nyhlén. Det är pinsamt hur lätt yrkesrollen journalist får axlas av vem som helst. Såg dokumentären om Bratt där man pratar lite om IB- affären. Ingen har med andra ord grävt i politiken på 34 år och med "journalister" som Alex och Nyhlén kommer det nog inte hända än på ett tag.

Jag har tänkt på en sak, fast det var igår tror jag. Jag såg på nyheterna i förbi farten och fick reda på att det är jättemånga som ljuger om att de har ett sjukt barn. Och detta ska kosta väldans massa pengar. Både tv4 och svt har tagit upp denna sak.

Detta rapporterades naturligtvis som alldeles förskräckligt att nästan var fjärde som anmäler hemma med sjukt barn ljuger. Och det är ju inte så bra att ljuga kanske men frågan är om vi verkligen har lidit av detta. Och frågan är om vårt välfärdssystem grundar sig på att vi spenderar skattepengar på att jaga fuskare.

Det ska kosta 110 miljoner att skärpa systemet och se till att det inte går att rapportera hemma med sjukt barn om du inte kan bevisa att ditt barn är sjukt. Frågan är då hur många miljoner som försnillats bort, är det mindre än 110 miljoner så går det plus minus noll i pengar och kanske lite plus i välmående för dom som anmälde sjukt barn trots att deras barn inte var sjukt. För de kanske bara ville ha en vilodag eller göra något roligt eller vad som helst. För jag har svårt att tro att någon skulle fuska till sig en sådan ledighet med tanken att "nu, minsann, lurar jag till mig skattepengar".

"Du är ju dum på riktigt, det fattar du väll att man inte kan acceptera fusk på det sättet"
- Jag tycker vi kunde ha spenderat dom där 110 miljonerna till att kontrollera så att Skandia cheferna gjorde som de skulle och inte bokstavligt talat sno andra människor surt fördärvade sparpengar. Det vore något att satsa 110 miljoner kronor på, inte att jaga efter föräldrar med blåslampa för att de vill ha en extra vilodag.

fick en kommentar på mitt inlägg och blev mycket förtjust över komplimangen. jag tar kommentarer på mina inlägg som komplimanger. det innebär att det jag skrev var inte bara värd att läsa utan även att tänka efter på och berätta det för mig. vilket jag tycker om.

tyvärr kunde jag inte läsa om denna person för att se vem denne är.

det jag ville var att faktiskt försöka prata om en sak från en synvinkel som det talas tyst om. det är inte lätt att försvara sig när man är död och eftersom de levande bara försvarar sig själv förblir den döde tyst. i lite sådana tankar tänkte jag. men det är klart att de som lever efter att någon har dött inte har det lätt, det är inte bara sitt eget liv man påverkar om man tar sitt liv, men det är inte för den sakens skull man tar det heller.

jag gick i sjuan när hon på skolan hängde sig och hela kommunen sörjde. men sen hände ett till och ett till och ett till och tillslut var det mer någonting man hörde på avigvägar och man var glad att man inte kände personen mer än till namnet. och med tanke på vilken liten kommun det är så är jag glad över att jag aldrig kände någon mer än till namnet. jag tror jag eventuellt förstår vad det är som gör det, eftersom jag själv hela tiden har letat efter en väg ut från samhället och så fort chansen uppenbarade sig stack jag fortare än kvickt och det finns inte i denna värld att jag skulle flytta tillbaka.

men vad jag har hört så ökar just denna statistik och det bekymrar mig. frågan är vad som gör det, varför ökar statistiken?

Det verkar vara väldigt poppis i medievärlden med Alex S- hur den nu stavas- man.
Jag vet dock inte vem det är men han intervju med bindefeld i aftonbladet idag var sådär jättecool som bara en femtonåring kan få något att bli. att vara elak och bitchig i nöjesvärlden utan någon egentlig mening är väll antagligen också ett sätt att göra sig känd på.

Min uppfattning om Bildefeld artikeln påverkades nog mycket av debattinlägget jag läste före (vilket egentligen kommer efter om man läser tidningen framifrån) som efterfrågade lite trevlighet i vardagen.

Jag är dock oerhört nyfiken av mig så jag kommer att googla fram denna Alex och antagligen bilda mig en annan uppfattninge om denne man som sägs ha tagit bloggvärlden med storm.

jag höll länge med om detta. dock mest för att man skulle tycka så, inte för att jag nödvändigtvis höll med. Jag förstod aldrig riktigt resonemanget men vågade aldrig fråga av rädsla för att någon skulle tro att jag gick i sådana tankar och därmed också förmoda att jag var egoist och sedemera låta all ilska som detta verkade väcka skölja över mig. eftersom det då skulle vara mitt fel att jag skulle vilja ta mitt liv.

jag förstår faktiskt fortfarande inte logiken i detta. jag kan ärligt talat inte förtstå logiken i att anklaga den som tagit sitt liv för att vara egoist och inte tänka på andra. hur man kan ge denna person som inte orkade med livet egenskaper som elak och feg. jag förstår inte varför man ska skälla på någon som är död.

det är som att säga att de som mobbas får skylla sig själva.
eller att de som blir våldtagna bad om det.

men jag tror att det är såhär.

jag tror att det är precis tvärtom och att all detta ursinne som riktas mot den som har lämnat livet bakom sig är bara en jävligt dåligt bortförklaring. självklart får man vara arg för att någon valde att ta sitt liv, vårt liv är det vi inte bad om att få men ändå är så rädda för att förlora. att då någon vågar göra det, ta något man inte bad om att få, får de flesta att ifrågasätta precis allting.

men att säga att den som tar sitt liv är egoistisk, feg och dum är att inte bara vara jävligt arrogant utan även ignorant. om man inte vill förstå varför någon tar sitt liv ska man heller inte försöka förklara varför någon tar sitt liv. för att beskriva en sådan handling med dessa ord är precis att göra det. det är att säga att man sitter inne med alla svar och att man vet varför någon handlar som den gör.

det de flesta dock inte ser är de som gråter sig till sömns varje natt och vaknar varje morgon med skräck. varför dom gör det är orelevant. det är att dom gör det som är viktigt. för det är det som gör att orken tar slut och varje muskel i kroppen längtar efter att slappna av men själva livets existens gör detta till en omöjlighet.
kan man verkligen anklaga den som vill sova ut för att vara feg?

jag minns vår cirkel i högstadiet, då vi skulle prata om varför någon väljer att ta sitt liv. vi skulle prata om det för att någon i nian precis hade tagit ett sådant beslut. det var säkert tänkt för att lugna oss och på något sätt få oss att förstå att detta inte var vanligt och att det är absolut ingenting som vi skulle kunna göra. det är dock svårt för en skola med inkompetenta lärare och korkade elever att genomföra en sådan sak med bra resultat. det enda jag minns är inlägget en av mina klasskamrater gjorde. hon proklamerade men självklarhet att det var inte bara egoistiskt utan även oerhört fegt att ta självmord. varpå alla höll med och lärarna nickade uppmuntrande. som om hon hade slagti huvudet på spiken. som om hon hade förstått.

hon visste fan inte ett piss och gör det antagligen fortfarande inte.

att säga så är att ifrånsäga sig allt ansvar och rättfärdiga ett beteende där man bete sig hur fan som helst och aldrig behöva svara inför någonting. att säga så är inte något som får de som är i självmordtankar att sluta vara det. är det någon som någonsin har träffat på en person som tycker att det är snällt och positivt och blir glad av att bli kallad feg, egoistisk och dum?

varför kan ingen resa sig upp och säga att jag skäms för att jag inte visste eller såg något och jag skäms för att jag inte gjorde något. jag kan inte läsa tänkar och det är en omöjlighet att rädda någon man inte känner, det är knappt så att man klarar av att rädda sig själv. men ändock skäms jag för att jag lät det ske. att jag lät någon sjunka så lågt i sitt inre att den enda vägen till lugn och ro går via galgen.

varför kan ingen ta på sig ett ansvar för att människor har möjlighet att ta livet av sig. för det är faktiskt allas fel att det blir så. det är inte satan eller en demon eller att den personen skulle vara ond på något sätt. det kan vara orsaken till att hon valde drogerna som utväg, det kan vara alla som bara tyst tittar på vareviga dag, det kan vara mamma och pappa som aldrig bryr sig, det kan vara läraren som tog sig för mycket frihet, det kan vara utebliven uppmuntran, för få komplimanger och alldeles för mycket elakheter.

det finns alldeles för mycket skit i livet för att självmord skulle kunna vara egoisitskt och enda anledningen till att vi försvarar oss med att det är det är för att du antagligen är rädd för att du skulle vilja göra samma sak om du började tänka på det.

man vet att själen sitter i hjärtat när järnhanden kramar så att lungorna inte får luft

Någon mer som undrar över var "strykbrädan" i bussen har för funktion?
Om svar anhålles.

Jag har alltid tyckt att det har varit löljigt att påpeka vart man är ifrån. Att det är fel att referera till kommunen och inte orten och staden och inte stadsdelen. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i nationalism, där det är väldigt viktigt att känna sig svensk och att det får absolut inte bli några missförstånd om den saken. Som en australiensare jag träffade som blev lite smått stött när han fick frågan om han var från USA.

Men.

Jag har upptäckt i det sista att jag är väldigt noga med att påpeka att jag är uppvuxen i Dalsland, men jag är inte därifrån. Nästa sak jag säger är att jag är född i Oslo, men antagligen så är jag inte därfrån heller. Och även om ovanstående motsäger att det skulle vara viktigt vart man är ifrån så tänker jag iallafall fortsätta säga på det här viset. Att jag inte är ifrån Dalsland är ett smärtsamt faktum som har förföljt mig hela min uppväxt, jag har blivit påmind om alla sätt som det går att jag minsann inte är ifrån Dalsland. Både barn och vuxna har stått först i ledet för att berätta för mig att jag minsann inte är från Dalsland, något annat ska jag inte tro.
Sen att jag var tjej som inte drömde om att göra mackor till min man för älgjakten gjorde naturligtvis allting ännu mer förvirrande.
Min bror var däremot smart, han kastade sig in i diverse gemenskaper det första han gjorde, först dagmamma, sedan fritids. Jag envisades med att åka hem med min far efter förskolan varje dag. Så bygger man inte kontakter. Brorsan är Dalslänning ända ut i fingertopparna. Sen är det klart att han har en fördel som kille, då får man vara smart och andra ser upp till en, inte tvärtom, jantelagen går på högspinn.
Jag tycker mycket om att gnälla om min uppväxt. Och eftersom den har gett mig panikångest, ångestattacker och depression så anser jag ändå det lite min rätt att ta ut det på en ignorant befolkning som tror att en liten tjej fattar att hon inte passar in och har möjlighet att flytta eller anpassa sig.

Fårgan kvartsåt dock, vart är jag ifrån? Jag är född i Oslo och uppvuxen i Bengtsfors men jag är inte ifrån någonstans.

Föranlåten =
påverka (ngn) med starka skäl till visst handlande. (jmf föranleda. nödga)