Life in Billingen

fick en kommentar på mitt inlägg och blev mycket förtjust över komplimangen. jag tar kommentarer på mina inlägg som komplimanger. det innebär att det jag skrev var inte bara värd att läsa utan även att tänka efter på och berätta det för mig. vilket jag tycker om.

tyvärr kunde jag inte läsa om denna person för att se vem denne är.

det jag ville var att faktiskt försöka prata om en sak från en synvinkel som det talas tyst om. det är inte lätt att försvara sig när man är död och eftersom de levande bara försvarar sig själv förblir den döde tyst. i lite sådana tankar tänkte jag. men det är klart att de som lever efter att någon har dött inte har det lätt, det är inte bara sitt eget liv man påverkar om man tar sitt liv, men det är inte för den sakens skull man tar det heller.

jag gick i sjuan när hon på skolan hängde sig och hela kommunen sörjde. men sen hände ett till och ett till och ett till och tillslut var det mer någonting man hörde på avigvägar och man var glad att man inte kände personen mer än till namnet. och med tanke på vilken liten kommun det är så är jag glad över att jag aldrig kände någon mer än till namnet. jag tror jag eventuellt förstår vad det är som gör det, eftersom jag själv hela tiden har letat efter en väg ut från samhället och så fort chansen uppenbarade sig stack jag fortare än kvickt och det finns inte i denna värld att jag skulle flytta tillbaka.

men vad jag har hört så ökar just denna statistik och det bekymrar mig. frågan är vad som gör det, varför ökar statistiken?