Det var ju Esrange jag skulle till...

Jag ska, jag ska börja skriva igen. Mest för att jag själv vill. Det måste bli min trygghet att "blogga". Hur ska jag annars klara mig fem månader över Atlanten. Ångesten kryper på redan. Men mest för att jag måste flytta från Karlstad och mellanlanda i Billingsfors. Mest för att efter fem månader har jag inget. Förutom Billingsfors och jag måste dit, först, för det finns inte så mycket annat just då. Det är mest det jag har ångest över. Mitt förflutna kommer ikapp mig och jag som har glömt bort det så länge.

Jag pratar alldeles för mycket för mitt eget bästa. Det har jag alltid vetat om. Men ändå så säger jag saker. Saker jag hör, saker jag drömt om eller bara någon flyktig åsikt som inte betydde så mycket för världen. Precis som mitt förflutna så kommer mitt prat ikapp mig, det är ändå ungefär samma sak. Jag vet att dom minns allt jag har sagt, någonsin, och jag har ångest för att dom ska använda det mot mig. Jag borde lita på människor men jag gör det inte och jag är speciellt rädd för dom som jag har växt upp med. Barn är elaka, det är inget man kan göra åt, men det är när de stöds av de vuxna som det blir problem. I vilket fall som helst så skulle jag vilja ta all skit som jag har snackat och bipetibipetibop få det att försvinna. Jag kan skylla på hundra saker men jag vet att jag har snackat en massa skit, en del saker elaka som var tagna ur luften, annat bara saker som jag sa utan eftertanke. Prat färdas dock snabbt och när man säger saker man inte menar så blir pratet ett gift som onekligen kommer att förfölja en. Det man kan göra är att föneka. Men det är fegt.

Det jag vill mest i hela världen är att bli omtyckt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0