Bara för att jag är sur på min dator tänker jag inte blogga mer förren den är tillbaka. Det verkar dock som att den blir omhändertagen denna gång och nästa gång vi ses kanske den är snäll och gör som jag vill.

Jag hade koll. Stenkoll. Till och med köpt en kalender, för enkelhetens skull. Inget annat. Jag har städat (nästan) och har koll på tvätten. Har koll på studierna och har ingen stress.

Men.

Öppnandet av mailboxen krachade illusionen. 45 olästa mail som måste tas itu med. Ansökan till USA som verkar bli större och omständigare ju mindre hjälp jag får. Amnesty som har växt till en cancerböld under det senaste året och börjar nu vara. Framtiden AB som inte kan kontrollera vad dom skickar till vem och spyr ut jobbansökningar. Amnesty igen. Surveys jag iallafall inte kan delta i. Och Amnesty igen.

Nu vill jag dra kudden över huvudet och inte engagera mig alls. I något.

Och just ja, borde kanske säga upp lägenheten i sinom tid.

Försöker latja med bloggen. Man måste ju börja någonstans.

Det är så typiskt. Jag tar mig vatten över huvudet och köper en dator till 14 000 och tänker att den här, den här ska jag sitta med jämt och pyssla med allt. bilder, bloggar, texter, hemsidor och spel.

Det blev sims2 som var drivkraften i köpet av en ny dator. Men ändå. Nu när den är inlämnad så saknar jag allt annat jag tänkt göra men ändå kretsar allt kring spelet.

Skit oxå.

Jag kryssade i non-smoking rutan på applicationen till ETSU. Men jag vet ju inte. När fredagen är här så är det en av dom sakerna som uppskattas. Att röka. Märkligt. Men så är det. Och jag är inte världens sämsta människa för det.

Tråkigt med min image bara.

Nu ska jag iallafall försöka skriva en artikel om vadsomhelst (nästan) men jag kommer inte riktigt så långt.

Ärlig talat så vet jag inte vad som är fel. Varför jag har så svårt att kliva upp. Nu har jag svårt att somna också, vilket gör uppklivandet ännu svårare. Jag är rädd jag ska svimma av ren utmattning senare på dagen. Två timmar kanske inte är fy skam ändå.

Jag ska, jag ska börja skriva igen. Mest för att jag själv vill. Det måste bli min trygghet att "blogga". Hur ska jag annars klara mig fem månader över Atlanten. Ångesten kryper på redan. Men mest för att jag måste flytta från Karlstad och mellanlanda i Billingsfors. Mest för att efter fem månader har jag inget. Förutom Billingsfors och jag måste dit, först, för det finns inte så mycket annat just då. Det är mest det jag har ångest över. Mitt förflutna kommer ikapp mig och jag som har glömt bort det så länge.

Jag pratar alldeles för mycket för mitt eget bästa. Det har jag alltid vetat om. Men ändå så säger jag saker. Saker jag hör, saker jag drömt om eller bara någon flyktig åsikt som inte betydde så mycket för världen. Precis som mitt förflutna så kommer mitt prat ikapp mig, det är ändå ungefär samma sak. Jag vet att dom minns allt jag har sagt, någonsin, och jag har ångest för att dom ska använda det mot mig. Jag borde lita på människor men jag gör det inte och jag är speciellt rädd för dom som jag har växt upp med. Barn är elaka, det är inget man kan göra åt, men det är när de stöds av de vuxna som det blir problem. I vilket fall som helst så skulle jag vilja ta all skit som jag har snackat och bipetibipetibop få det att försvinna. Jag kan skylla på hundra saker men jag vet att jag har snackat en massa skit, en del saker elaka som var tagna ur luften, annat bara saker som jag sa utan eftertanke. Prat färdas dock snabbt och när man säger saker man inte menar så blir pratet ett gift som onekligen kommer att förfölja en. Det man kan göra är att föneka. Men det är fegt.

Det jag vill mest i hela världen är att bli omtyckt.

Det är lungt Cax, jag ska inte ramla i fällan (eller så är jag redan där) men det känns kul att jag kan skriva för någon som läser.

Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv och har en gediger hög med tankar bara för mig, som är skrivna enbart för mig. Jag har velat bli journalist och författare i större delen av mitt liv och har skrivt en del för så många som möjligt att läsa. Det är skillnad på att skriva för sig själv och för andra. Inom journalistiken kallas det att vara personlig men inte privat. Jag försöker med hjälp av bloggen hitta den balansen. Jag vill vara personlig, det ska märkas att det är min blogg man läser och ingen annans. Men jag vill inte vara privat, det är mycket i mitt privatliv som inte känns relevant för en blogg. 

För övrigt så är det Elisabet och det är dockan som jag refererar till och fislisa vet jag inte vem det var. Det är mycket man inte kommer ihåg :) 

Jag har tagit reda på vem Alex (efternamn kan inte stavas till än) är och jag tycker inte om honom. Ungefär som Daniel Nyhlén. Det är pinsamt hur lätt yrkesrollen journalist får axlas av vem som helst. Såg dokumentären om Bratt där man pratar lite om IB- affären. Ingen har med andra ord grävt i politiken på 34 år och med "journalister" som Alex och Nyhlén kommer det nog inte hända än på ett tag.

Precis när jag tror att jag har slutat göra pinsamma saker inser jag att jag har suttit inomhus väldigt länge och inte utsatt mig för situationer som bara jag kan göra pinsamma.

I vilket fall som helst så blev jag upprings av Dalslänningen för ett kort men mycket roligt jobb. Mikael Håfström var i stan och lilla Dalslänningen ville natruligtvis vara på plats. Sagt och gjort, jag googlade, skrev frågor och begav mig till Långed (platsen för Håfströms närvaro).

Solen sken, alla var glada och intervjun började.... det gick bra till en början men för många cigaretter, för lite vatten, stått upprätt för länge och nervositeten av att jag egentligen inte alls är särskilt bra på det här och varför ska jag komma och störa i deras släktfestligheter tog ut sin rätt och vips så låg jag där på terassens trägolv.

Är det verkligen klokt att vilja bli journalist om risken finns att man svimmar mitt under en intervju?
Verkar det seriöst?

Hur som haver, alla tyckte det var kul och på tisdag kan man läsa intervjun i Dalslänningen.

Känns som att några få förväntar sig att jag ska skriva åtminstone någonting om det som jag ändå har gått och väntat på i två år.
Favortiscenen var när Bart trädde en svart bh över huvudet och sa något i stil med att han är maskot för ett multinationellt ondskefullt företag. En film som måste ses ett antal gånger för att riktigt bli nöjd.

Flera tusentals saker som jag vill skriva om i bloggen har dykt upp, formulerats och försvunnit i min hjärna sedan sist jag skrev och även om jag nu har mycket tid för att författa de genialiska sakerna jag önskar jag hade i mitt inre så känns det inte riktigt som att jag vill. Just nu.

Det går trögt att plugga och eftersom det går trögt går allt annat trögt också.
Jag ville så gärna få bra på den här tentan också men nu är jag glad bara om jag får göra den och klara den med nöd och näppe.

Jag fick inte det efterlängtade jobbet, Malin blev den som stolt ska sitta på tronen till hösten...
Hehe, nja, sitta på tronen blir det nog inte. Men det är hon som ska bli chefredaktör iallfall. Jag föll väll på mållinjen antar jag. Vi var bara tre som sökte så båda två föll nog på mållinjen skulle jag tro. Typiskt.

Men nu ska jag försökta ta reda på vad jag ska göra i höst. Men efter tentan, det ska hända mycket efter tentan. Bland annat försöka skriva lite vettiga saker i bloggen och försöka på lite vettiga kommentarer. Det här beslutet öppnar ju upp för att skriva kanske inte är min grej ändå, så jag borde nog ta reda på det innan jag bestämmer mig för om jag ska satsa på det helt.

Men nu blir det miljöhets för min del.

Sådärja.. nu är det bara det värsta kvar, upp och tala inför massor med människor som ska bedöma mig lämplig. Och jag som är en så dålig talare..

Men valberedningen valde mig ändå :)
Grattis till mig.

Men än är det inte färdigt. Jag måste finslipa talet och öva in det, ord för ord så att det inte blir något fel. 

Samtidigt har jag tenta om en vecka så det kommer inte bli tod för något "bloggande" i större utsträckning. Men sen kanske... håll ut :)

¤ Tvätta
¤ Springa

Fågan är: hur mycket av det här kommer jag egentligen att göra... ?

Jag börjar bli fruktansvärt nervös inför hela val till Citrus chefredaktör grejjen. Jag märker det iochmed att jag sover alldeles för länge och gör inget av det jag ska göra och det jag gör blir bara fel.
Jag tänker på vad jag ska säga på mina tre minuter inför FUM hela tiden, så jag vet att jag borde skriva ner det och finslipa, men jag kommer mig inte för.
Istället har jag ångest inför tentan som är om mer än två veckor och ansöker fel kurser på studera.nu. Jag försöker söka och hitta alla jobb jag bara kan men jag får inga svar tillbaka. Dessutom är jag lite sur för att msn space är värdelös och varken fungerar som blogg eller överhuvudtaget och för att jag inte fattar hur jag ska fixa till den här bloggen så att det ser ut som att jag vet vad jag håller på med.
Idag ska jag:
¤ Göra tre minuters FUM tal
¤ Skriva rent anteckningar

Sådärja, nu har man börjat om helt från början. Spännande.